Mobirise Website Generator

INGRID OHLSSON
- MIN BERÄTTELSE...


Alla har en berättelse – detta är min!


Ingrid är mitt tilltalsnamn, jag fyller år på Kristina dagen och Linnea hängde nog med av bara farten. Nu skall du få läsa min berättelse – som är bara min, direkt från hjärtat!

Jag heter alltså Ingrid Kristina Linnéa Ohlsson, är född i Lund 1964, uppväxt med mina föräldrar och två yngre syskon på en gård i Fränninge, Sjöbo Kommun.

”Vet ni hur envisa kor är?”

Jag är så tacksam för att jag fick växa upp på en gård, jag kan nog inte påstå att jag förstod just då att det var ett privilegium att få bo med natur och djur så nära inpå. Jag var nog mest irriterad de gånger pappa tyckte att vi skulle hjälpa till att ta in korna för att mjölkas – vet ni hur envisa kor är? Jag älskar lukten av nyklippt gräs – då är det riktig svensk sommar för mig. Min farmor och farfar bodde på gården bredvid oss – vilken underbar lycka det var att ha dem så nära. Farmor är och kommer föralltid att vara min allra bästa förebild. Jag har aldrig i hela mitt liv hört min farmor säga att ”hon inte hade tid”. När jag och mina syskon och kusiner kom till farmor så släppte hon allt hon höll på med och ägnade sin tid åt oss. När min farmor gick bort var hon gammal och trött, det var helt enkelt dags för henne att säga farväl – men jag kan med innerlig glädje känna att jag alltid har haft tid för min farmor också – så mycket att jag ännu idag kan komma på mig själv att jag skall ringa och berätta saker för henne.

”Idag är jag och Carl-Åke vänner på FB”

Jag gick på lekis i Vollsjö och när det var dags att börja skolan så blev det skolstart i Nils Månssons skola i Fränninge. När det var dags för mig att börja mellanstadiet så fick jag en ny lärare som heter Carl-Åke Lähnn. Det var samma lärare som min mamma en gång haft och idag är jag och Carl-Åke vänner på FB. Familjen Lähnn, med Lisette (mamman) i spetsen var starkt engagerade i URK, Ungdomens Röda Kors. Jag har varit medlem i URK i cirka 30 år, det var familjen Lähnns engagemang och drivkraft som gjorde hela föreningen i Fränninge/Vollsjö. Vi tävlade i att ge första hjälpen, var på resor i vårt vackra Sverige, hade Knuts- och julfest och framför allt så träffades vi varje onsdag kväll. Det är härligt med engagerade förebilder – Tack Lisette och Carl-Åke!

När det var dags att börja högstadiet fick jag bege mig till Sjöbo. Jag kommer ihåg att det var en rätt stor skola – i alla fall jämfört med de småskolor jag tidigare hade haft förmånen att gå i. Vi fick nya klasskamrater och en mängd nya lärare. TÄNK vad alla dessa lärare är det viktigast som finns för alla barn som går i skolan, läraryrket borde enligt min mening vara ett högbetalt yrke med riktigt hög status i samhället, då allas vår framtid finns hos barnen. Jag hade förmånen att i tre år få ha Kajsa Mannervik Hjort som klassföreståndare: hon var bäst. Med målande beskrivningar undervisade hon direkt från hjärtat och jag har många gånger sänt henne en tanke och tacksamhet för att hon var en sådan fin förebild.

”Ok Ingrid – gör det själv då”

Jag har många goda minnen från högstadiet – självklart tack vare alla nya vänner man fick, men framför allt för att jag faktiskt fick lite mer utrymme för ”drivet” som finns inom mig. Jag kommer ihåg när det var dags för oss att få förnya ett uppehållsrum – vi hade så mycket idéer och fick göra vad vi ville - så roligt att få vara kreativ. Kreativitet var också det ordet som drev mig den dag i årskurs 9 när det var dags för oss att planera vår avslutningsfest. Jag var med på mötet och hörde till min förvåning att det nog skulle bli rätt så jobbigt att ordna vår fest – året innan hade inte nämligen inte gått så bra! Jag minns att jag sa; ”Men, hur svårt får det egentligen vara?” och till min förvåning fick jag till svar: ”Ok Ingrid – gör det själv då”. Med facit i hand så blev det mitt första projekt som nöjeproducent, vill du läsa mer om alla mina härliga projekt genom åren kan du kika in på ”Projektreferenser”, alternativ Linkedin – som uppdateras kontinuerligt. Jag antog alltså utmaningen och avslutningsfesten blev en succé – vi var ett härligt gäng som tog tag i det hela – det är så kul att samarbeta när målet står klart och tydligt! Av bara farten firade vi sedan både fem- och tjugoårsjubileum och båda gångerna har det varit riktigt stor uppslutning av oss ”elever”. Tack alla mina härliga klasskamrater för att vi alla gör vårt bästa och är goda förebilder till varandra.

Sedan var det Ystad som hägrade – jag flyttade hemifrån, fick min allra första lägenhet på Regementsgatan och började gymnasiet. Det var två spännande år med ytterligare nya vänner och lärare, för att inte tala om att få sin första lägenhet. Jag gick bland annat och lärde mig maskinskrivning, bra att kunna nu med tanke på all teknisk utrustning jag använder =) Min lärare i det ämnet hette Hans-Erik Friis, vi var ständigt i luven på varandra – fast med glimten i ögat. Jag kommer speciellt ihåg en gång, då det på radion spelades musik från Sound of Music och jag skruvade upp ljudet och gick och satte mig igen. Då kommer Friis in i dörren röt ”Vem är det som spelar så här högt i klassrummet” och hans blick föll naturligtvis omedelbart på mig! Men när det sedan var dags för oss att ta studenten fick jag den största kramen av Hans-Erik Friis. Tack för att du var en god och inspirerande förebild under gymnasietiden!

”De fotspåren är redan upptagna”



Ja, sedan var gymnasiet avklarat och ”nu började ju livet”, som alla sa! Jag vet att jag ofta tänkte och än idag fortfarande tänker: att det gäller att ta vara på dagen. Dagarna kommer ju inte tillbaka, därför är varje unik dag som en dagslända. Det är just därför det är så härligt att vakna på morgonen och se vad just denna dag har att erbjuda. Livet har haft väldigt mycket att erbjuda mig, så här långt. Det allra viktigaste som jag tänker på just nu i denna stund är att jag har haft förmånen att bli mamma hela tre gånger. Jag är en stolt mamma till tre döttrar. Jag fascineras ofta hur olika mina barn är varandra, de har verkligen helt olika personligheter, men det är ju en himla tur att det är så, för hur kul är det att gå i andras fotspår och vara lik någon annan, de fotspåren är redan upptagna. När jag var 19 år så ville jag se något mer än Fränninge, Sjöbo och Ystad. Nu var det ju inte så att jag aldrig hade varit utanför kommungränsen, utan jag hade ju faktiskt en faster i Malmö som jag ofta besökte, men jag ville helt enkelt bara göra något… helt annat. Jag åkte därför till Los Angeles, det var stort och långt borta, ”det blir nog bra” tänkte jag. Jag kom till en familj som fem dagar efter jag anlänt födde en liten dotter, jag skulle alltså vara hos familjen som au-pair och ägna året åt att tänka ut vad jag ville bli när jag blev stor. Så lycklig jag var att få komma till just denna familj, jag blev som en storasyster och hade ett fantastiskt år. Många nya vänner och otroligt mycket upplevelser.

När jag efter min tid i Los Angeles återvände hem till min lillasysters student, min farfars bortgång och skylten ”Välkommen hem Ingrid” som handlaren i byn satt upp, så visste jag fortfarande inte vad jag ville göra med mitt liv. Så jag flyttade till Malmö och fick först jobb som servitris i S:t Jörgens vinkällare, sedan blev jag föreståndare i en godisbutik och en dag fick jag jobb på Kulturarbetsförmedlingen. Mitt arbete på Kulturarbetsförmedlingen gick ut på att sälja musik och artister och där jobbade jag i sju år. Jag byggde upp ett nästan unikt nätverk där, jag var en av de bästa i Sverige på att sälja/organisera/leda olika projekt och jag älskade mitt arbete. Här lärde jag också känna min bästa vän Helen, som jag än idag har väldigt bra kontakt med, ”Det tar lång tid att skaffa gamla vänner”, så var rädda om varandra.

”Jag är beredd vad som helst kan hända!”

När jag gör mina konferencieruppdrag brukar jag säga att ”Jag säger som Nalle Puh, jag är beredd vad som helst kan hända!” och det är något som jag i november 1993 fick praktisera i verkligheten. Jag fick då möjligheten att ta över restaurang och hotell Paletten i Ängelholm, tror Ni att jag var lycklig eller, en dröm gick i uppfyllelse och jag fick äntligen använda alla kontakter jag skaffat mig under alla mina år som artistförmedlare. Mina första artister på plats var ”Ronny & Ragge”, biljetterna såldes slut på nolltid och vi var överlycklig. ”57:an” blev återigen ett begrepp, vi körde på med allt vi hade; dagens, hotell, dans/disco och catering. Vi var engagerade i allt som hände i Ängelholm; Rosfestival, Krogrejs och Ljusfest för att bara nämna några, det var verkligen full rulle hela tiden. När jag lämnade Paletten efter ett par år fortsatte jag att arbeta med alla event som hände i Ängelholm. Det största på den tiden var utan tvekan Rosfestivalen, vi utvecklade eventet år efter år och vi var ett härligt gäng som jobbade tillsammans. Jag sänder här en tanke till mina fyra klippböcker som är fullproppade med artiklar/annonser från den tiden.

”Jag kan, jag ska, jag vill och dina blå ögon blixtrar till!”

Jag har alltid haft en stark drivkraft inom mig, jag kan som sagt inte påstå att jag visste vad jag skulle göra med den i mina unga år. (Idag förstår jag bättre – tror jag i alla fall). Det är min entreprenörsandra och ”jäkla anamma” som driver mig. När jag fyllde 20 år skrev min mamma en lång dikt till mig med följande avslutning som beskriver det väldigt bra; Jag kan, jag ska, jag vill och dina blå ögon blixtrar till!

Du har nu läst min biografi och mina första 30 år – en dag kommer det mera!
Varma Hälsningar från Ingrid